När jag tycker livet är motigt, då har jag lovat mig själv att jag skall tänka på Kristian Gidlund som bloggar på sin blogg: I kroppen min. Kristian är 29 år just nu och döende i cancer, och hans tankar och funderingar i bloggen är både ett knytnävsslag i magen, och en stilla känsla av att precis så är det. När jag lyssnade på hans sommarprogram i dag, kom egna tankar om livet och hur viktigt det är att göra det jag vill och brinner för, men också hur viktigt det är med vänner. Jag är inte så bra på att prioritera mina vänner, jag prioriterar att göra det jag tycker är roligt och utvecklande för mig. Så länge ingen av mina vänner ringer och säger att det är allvarligt och de behöver hjälp, för då släpper
jag allt för att hjälpa till med det jag kan.
Jag har länge försökt undvika att säga att jag inte har tid när någon frågor om varför jag inte hört av mig, utan ärligt säga att jag har prioriterat annat. Det är inte för att någon annan skall förstå att jag har mycket att göra, för det är oftast självpåtaget, utan för att jag skall tvingas tänka när jag prioriterar. Sedan har jag slutat känna skuld för att jag inte hör av mig, det är minst två i en relation, eller hur?
Oftast prioriterar jag det jag tycker är roligt, och det jag tycker är roligt är oftast något jag lovat att göra för någon annan, men glädjen är min när jag gör det. Det kan vara att segla en båt, hålla en navigationskurs, fixa med egna båten, skriva en text för GKSS, skriva här på bloggen, gå på något intressant föredrag, dansa tango, prova vin och allra helst naturligtvis segla med egna båten eller med andras båtar. Ja oftast är det båtrelaterat, och de vänner som inte seglar eller gillar båtlivet, de ser jag allt mer sällan, med vissa undantag. Det beror på min prioritering.
För i eftermidag har jag funderat över vilka jag skulle vilja umgås med, om jag visste att min tid var utmätt. Det skulle bli en blandad lista över vänner, både gamla och nya som jag skulle vilja umgås med, men listan skulle inte vara speciellt lång. Några av de vänner som jag alltid trott skulle finna där, inser jag att de finns där inte längre för de har prioriterat bort mig, så är det i livet.
Det finns några människor i mitt liv som jag saknar ofta, för de har prioriterat bort mig, mina vänner med barn. Deras curlande av sina barn tar ohejdande proportioner, och jag och de andra vännerna som inte har egna barn, vi är verkligen inte värda något för dem, vi har ingen plats i deras liv just nu. När de säger att det blir bättre sen, när barnen är stora, då undrar jag om de tror att vi som inte har barn bara skall stå där på samma trappsteg i livet, och vänta på att de skall höra av sig.
Det gäller att leva här och nu, för morgondagen vet jag ingenting om egentligen. Livet är skört, och med den tanken blir varje dag dyrbar och en gnistrande möjlighet som en diamant. Det gäller bara att inte fastna i de små bekymren, vilket är det som jag oftast gör. En massa små problem som vägrar ställa sig på kö, utan kommer huller om buller och skymmer sikten framåt. Det är då det gäller att se proportionerna i livet, och knyta ihop ändarna i livet så det blir hållbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar